”Dagens föräldrar”

Det är inte lätt att vara förälder idag

Jag såg nyligen ett inslag från SVT med tips från psykolog gällande semestern med barn. Läste kommentarsfältet och fick puls. Andades. Och skrev en text;

Det var visserligen en väldigt trist rubriksättning för inslaget: ”Så överlever du semestern med barn”. (Ett uttalande som inte psykologen själv gör). Men i kommentarsfältet ifrågasätts inte bara om tiden med barn verkligen ska vara något att ”överleva”. Det rasas även kring nutiden föräldrar, ”skaffa inte barn om du inte vill vara med dem”, problematiken med nutidens föräldraskap eftersom SVT behöver komma med tips, att psykologer tipsar kring ämnen som inte ska behövas, att tjat och konflikter hör till barns utveckling och är något som föräldrar ska kunna tackla, att barn har för mycket aktiviteter i vardagen, för mycket skärm, för lite tid med vuxna, tänk på de som inte kan få barn men vill ha barn, jag uppskattar varje sekund med mina barn, förr kunde man ha 12 barn och det var aldrig några bråk och konflikter. Idag räcker det med 2 barn och man har ett helvete.. 

Ja, ni förstår tonen. Alla håller såklart inte med. Men merparten av de som kommenterat gör det.

Jag kan gång på gång förundras..

..över hur andras föräldraskap väcker så mycket känslor hos både kända och okända människor. Hur svårt det är för många att låta bli att tycka en otroligt massa om andras upplevelser, rutiner, behov, val och liv. Hur svårt det är att låta flera känslor och perspektiv samexistera. Och hur lätt det är att tycka saker om nutiden föräldrar när man själv inte har barn i nutidens samhälle. 

För så vitt jag vet kan en människa som även är förälder både älska, känna glädje, tacksamhet och stolthet för sin goa härliga unge. Men ÄVEN känna sig trött, arg, ledsen, besviken, frustrerad och ensam stunder eller perioder av sitt liv med yngre barn. För du kan faktiskt tycka att det är jobbigt att vara förälder och samtidigt värdesätta barnet högre än ditt eget liv. Att njuta av varje sekund av tiden som förälder är väldigt högt ställda krav. Förälder är vi ju ofta under många år och med ord som ”skaffa inte barn om du inte vill vara med dem” blir det väldigt svårt känna sig nöjd med sitt föräldraskap. Det blir även svårt att försvara stunder utan barn tillåta sig att känna irritation eller sorg över saker som sker kring barnet eftersom det är fel att inte njuta varje sekund. ”Var tacksam!”. När känslor förbjuds vaknar andra känslor till liv. Skam och skuld riktas ofta inåt och skapar ångest och självkritik. En självkritisk och ångestfylld förälder har ännu svårare att njuta. 

Så hur ska vi som samhälle då göra?

Ska vi strunta i att ”skaffa barn” som vi ”inte vill vara med” varje sekund? Barnafödandet kan få avta ännu mer men kommer ge oss andra samhällsproblem. Kan det vara så att kraven på nutidens människa skiljer sig mycket från hur det var när 12 barn levde i samma familj? Att arbete och försörjning för 100 år sedan skiljde sig mycket från idag, att människor levde med hårt fysiskt arbete och större ekonomisk osäkerhet, att jämställdheten hade mycket att önska, att kollektivet med mor- och farföräldrar bodde nära och gemensamt tog ansvar och fostrade byns barn, att digitalisering, sociala medier och ett ständigt informationsflöde ännu inte existerade och att människan därför levde med helt andra förutsättningar och krav än idag.

Samtidigt idealiseras den tiden ibland, trots att aga och skrämsel var accepterade uppfostringsmetoder och att barnets roll i familjen såg helt annorlunda ut.

För 100 år sedan fick barn klara sig själv..

.. i stor utsträckning och vuxna umgicks sällan med barn i en ömsesidig relation. Barn var, krasst sett,  undersåtar och arbetskraft. Kravet på föräldern var att få barnet att överleva och bli en bra medborgare. Relationen mellan barn och förälder var en helt annan än den är idag, då med mindre vuxennärvaro, mindre fokus på barns känslor och mindre delaktighet för barnet. 

Kanske var det även så att de flesta inte hade så mycket psykologisk och pedagogisk kunskap om barns behov för 100 år sedan varpå det inte heller fanns lika mycket dömande tankar om hur en bra förälder bör agera? Det var med andra ord lite lättare att göra rätt. Att vara en okej förälder. Eftersom barnen inte hade samma status. Inte heller samma rättigheter. Pisk hit och örfil dit.

Jag håller med om att vi ibland behöver stanna upp och byta perspektiv. Se allt vi har att vara tacksam över. Lära av det som fungerat bra i dåtiden. Men det vi känner i nutid behöver också förstås och mötas. Inte bara förbjudas. 

Jag vill inte kasta sten i glashus och hamna i fällan att döma varken nutiden eller dåtidens föräldrar. Men jag vill problematisera tyckandet om föräldrar och barn idag. Och ställa frågan om ditt eventuella tyckande hjälper barnen och föräldrarna eller om det är ett subtilt sätt att lyfta dig själv genom att hacka på andra? Självrannsakning är ibland på sin plats och är inte samma sak som självkritik. 

Om du vill göra gott för nutidens barn..

.. fundera då vad du kan göra för liten handling som innebär ett  stöd för en belastad förälder? Eller ett stöd för en energifylld unge? 

• Kanske kan du gå en barnvagspromenad?
• Bjuda med grannbarnen till lekparken?
• Bjuda på en vardagsmiddag?
• Erbjuda skjuts till en träning? 
• Lyssna på personens känslor (utan att komma med pekpinnar eller tips)?

Men att rasa i ett kommentarsfält, förbjuda känslor eller jämföra med ett samhälle som existerade för 40, 80 eller 100 år sedan är enligt mig inte särskilt hjälpsamt. 

Go’ kväll! / Elina