Vilken barnsyn vill du ha?

Barn är barn. Barn är gulliga, härliga, modiga och roliga. Men barn kan också vara skitjobbiga. Barn vill göra rätt. Men gör också väldigt många fel. För att de är barn. Och inte kan saker förrän de lärt sig. Såsom att lära sig ta andras perspektiv, bromsa impulser och reglera känslor.

När barn är trötta, ledsna, arga, hungriga, vilsna, rastlösa eller redo för utveckling reagerar de. På sätt vi vuxna (som också varit barn) ibland inte orkar med. Tycker illa om. Suckar åt.

Ibland är barnen våra egna. Ibland är barnen någon annans. Det är lätt att snabbt vandra till den dömande tanken kring barns beteenden eller föräldrars uppfostran. Särskilt om vi själva inte har barn, har neurotypiska barn eller numera har vuxna barn. Vi glömmer bort hur svårt det är, kanske för att vi själva blivit äldre? Eller så kan vi inte själva relatera och sätta oss in i hur det är att vara en hungrig, trött, stressad, impulsiv, frustrerad och osäker ung eller vuxen människa? Kanske är vi själv hungrig, stressad eller trött? Då dömer vi fort och hårt. Tänker ibland bättre om oss själva och sämre om någon annan. Gottar oss lite åt någon annans utmaning som vi självsäkert tror varit mindre för oss/våra barn än för dem vi betraktar. Klappar oss själva på axeln.

Vill du har en riktig utmaning?

Nästa gång du ser ett barn med ett beteende du irriteras eller fasas över;
Fundera då om din blick och tolkning av barnet säger minst lika mycket om dina brister som om barnets (och föräldrarnas) brister.

Vad är det DU inte ser eller förstår?
Vad döljer sig under ytan?

Barn är barn. Barn ska göra fel. För att sedan lära sig att göra rätt. Och med snälltolkande blickar från omgivningen blir det så otroligt mycket lättare att faktiskt göra rätt.
För både de kämpande barnen och deras kämpande föräldrar.

För alla kämpar.
På sina sätt.
Glöm inte det.

/Elina